Jaha, nu sitter man här igen. Känslan har jag haft flera gånger tidigare. Jag tycker mitt liv är väldigt händelserikt, men kanske inte. Egentligen kanske jag bara är en docka i en lek som styrs av små barn ? Man har ju sin personlighet. Själv tror jag att gud, eller någon snubbe någonstans bestämmer allas liv i förväg. Att allt som händer är bestämt ifrån början … Fast hur skulle jag kunna veta att det är så, ja, det vet jag ju inte. Dom flesta indier vet ju inte heller att deras gudar finns/fanns. Tro. Det är det ända vi kan, tro. Tro att något är som det är eller att någon är som den personen är. Jag tror också att förr eller senare kommer alla underfund med vad meningen med livet är för personen. Ja, det finn inte ett svar, det finns hur många som helst. Det är personens egens mening. Jag har inte hittat min än, men jag letar och jag tror, men jag vet inte än.

En fråga äldre folk ofta frågar mig är vad jag vill bli när jag blir stor. Mitt svar börjar oftast med jag vet inte riktigt, men sedan går jag över till advokat. Varför? Jo för att en viss person en gång sa att jag ng skulle passa som det. Jag säger vad andra folk tror att jag skulle bli bra på. Ordet igen, tro. Konstig världen är egentligen. Det finns .så mycket bra och så mycket dåligt, och snart försvinner den kanske ?  Konstigt allting är egentligen.  Man försöker så mycket hela tiden. Få ihop vardagen, få folk att gilla ens musik, titta på den senaste filmen osv. ung som gammal, rik som fattig, alla försöker. Jag vet många kommer nog att tycka jag är random efter det här, men jag tänker mycket. Alla tänker mycket, nästan hela tiden. Ja, världen är allt bra konstig, allt är allt bra konstigt. Men ändå försöker vi, vi drivs ändå framåt, för vårt hopp vår tro det är den som räknas att allt ska gå ihop från celler i ett nyfött barn till köttfärssås en måndags kväll.

Sammanfattning; En liten människa som jag kan ha större tankar än den största människan på jorden. Varför? Ingen vet, bara tror och försöker.

Josephine Pettersson 13-02-2011